Mina böcker

1984 blev ett omtumlande år,
då föddes mitt
fjärde barn André.
Nedan utdrag ur min bok
"Kärleksgåvan"

Flykten, 1987
oljemålning, 45x55

I samma stund som jag fick upp mitt nyfödda lilla barn på min mage,
förstod jag att något var fel. Det var inte för att barnets kropp var slapp,
och ansiktet var blått och som jag reagerade, utan det var två obetänksamma
sköterskors ord och blickar som kom min strupe att dra ihop sig i ångest.
När barnet låg på min mage, direkt efter födelsen, tog den ena sköterskan
barnets hand, lyfte upp den och granskade den noga, höll fram den mot
sköterskan på andra sidan förlossningsbordet och sa: "Se här! Den andra
sköterskan tittade en stund på handen och sa: Ja, så är det nog" Då, precis
i den stunden, förstod jag att något var fel med barnet som jag burit och
längtat efter i månader. Det var den 29 februari 1984, klockan var 9.04,
en gråkall och lite regnig morgon. Livet skulle aldrig mer bli som vanligt
efter den morgonen. Barnet föddes två veckor före beräknad tid, på ett
datum som endast existerar vart fjärde år."

"Specialisterna"
1987, oljemålning, 80x100

Detta scenario såg jag genom en glasruta på sjukhuset. Man tyckte att min
son var intressant, det tog några veckor innan hans kromosomprov var klart
och att man kunde konstatera att han hade Downs Syndrom.

"Kärleksgåvan"

TECKNET I HANDEN

I min sons lilla mjuka skära barnahand
hade vår Herre ristat in ett tecken...
Ett tecken att tyda med varsamhet och ömhet.

Tyvärr, blev det tecknet så feltolkat,
på grund av allas vår rädsla din och min.

Nu har jag tolkat tecknet och förstått,
att tecknet, linjen, går från min sons barnahand
till alla andra, annorlunda människor.

När jag tydde tecknet, försvann min rädsla.
Låt mig få tyda tecknet för dig,
så att också din rädsla kan försvinna.

Det handlar om kärlek, om att acceptera
varandras olikheter, att tycka om varandra
och tilltro varandra att det visst finns möjligheter

Låt mig få tyda tecknet för dig.
Släpp din prestige en stund, låt din mask falla
och lyssna, lyssna lyhört!
Och du skall glädjas över dessa minsta!

SANDKORNEN

På marken framför mig,
ligger brun sand.
I solskenet kan jag plötsligt
se att det glittrar
som av tusende diamanter,
oupptäckta skatter?

Jag tar upp lite sand i handflatan.
Där ligger ungefär 30 små sandkorn.
När jag låter solen belysa dem,
glittrar några med ett särskilt skimmer.
Till min förvåning är det de allra minsta
kornen som glittrar.

De stora reflekterar inget ljus alls.

Jag gör om försöket, gång på gång,
samma resultat, bara de allra minsta,
de som knappt syns, speglar solens
mäktiga strålar.

Tänk om det är så med människor,
att de allra minsta, mest oansenliga,
är de som lyser klarast.
I Södern finns det ett uttryck
om de utvecklingsstörda,
de är "Guds änglar på jorden".
Det är vackert inte sant?

Bara de allra minsta, de utan beräkning,
de utan falskhet, utan svek, kan spegla
renheten, äktheten, klarheten,
kan reflektera LJUSET!

André besöker sin underbara tandläkare
Tor-Björn Torstensson
foto: Ann-Christin Larzon

"Herre förbarma dig
och se med särskild ömhet
till dessa personer
som är så väldigt logiska
så väldigt praktiska
så väldigt realistiska
att de blir irriterade
över att man kan tro på
en liten blå häst."

Idag arbetar André som konstnär
du kan läsa om
André och hans konst
Via Andrés länk nedan
klicka på länken:

André vid sina teckningar.
Jurybedömd utställning på
Stadsbiblioteket Göteborg våren 2003

André (5 år) sover nöjd med den nyutkomna boken.
Foto: Ann-Christin Larzon 1989

Till min glädje blev boken "Kärleksgåvan" utvald av staten att bli en talbok.
Den spelades in på tre band.

Mitt barn
som dansar på ängen,
så mycket han förmår
är lycklig över;
blommorna,
solen och vinden,
som rufsar om i hans hår.

Och vinden
som går över ängen,
den ger mig ett stilla svar,
att ljuset jag ser
över barnet,
det är från vår Himmelske Far.

Det går en sång över ängen,
den kan höras vida omkring,
att Skaparen är
underbart god,
som skapar så
härliga ting.

Ann-Christin Larzon

André på ängen
Förlagan till målningen
barnet på ängen

foto: Ann-Christin Larzon

Igår var jag med min son
på skolavslutning
i Härlandakyrkan i Göteborg.
En annorlunda skolavslutning
som jag unnar alla att delta i ...

Eleverna är nämligen funktionshindrade. och går på "särskolegymnasium." En del av eleverna tog studenten, min son har två år kvar att gå. Han går en fyraårig linje på Slottsbergsgymnasiet med härliga elever o lärare.

Rektorn önskade med stor värme alla välkomna. Första sången var "Den blomstertid nu kommer" den unga flickan bredvid mig, tecknade med stor värdighet sången, hennes händer flög i luften som gracila fjärilsvingar. Elever, lärare, föräldrar, syskon, släktingar och vänner, alla sjöng för full hals...

Sedan var det de olika skolornas tur att underhålla.. Först ut var Hökegården, med stor inlevelse spelade man och sjöng, en ung kille i rullstol deltog genom att på slutet av varje vers av den fina sommarsången, inpassa ett högt glädjetjut!

Sedan var turen kommen till min sons skola, 32 elever deltog med liv och lust. Olle dirigerade halvdansande och med ett stort varmt leende, de övriga. Efteråt tog han av studentmössan och gjorde en djup chevaleresk bugning.

Så kom Katrinelundsskolans elever och sjöng med samma intensiva sångarglädje. När vi alla sedan sjöng "En vänlig grönskas rika dräkt" kändes det underbart.

Sedan skulle alla studenterna hyllas. En och en ropades de upp. Några sprang med stor iver och glädje fram och fick sitt intyg samt blommor i ett band runt halsen. En del kastade i sin stora glädje slängkyssar åt alla oss som satt i den stora överfyllda kyrkan. En del stapplade målmedvetet och under stor värdighet fram mot det hägrande målet. Mest rörande var det när en assistent bar fram en ung flicka i sina armar, den unga flickans ansikte vittnade om glädje och lycka...

Slutligen sjöng alla studentsången och nog kändes det helt rätt att sjunga om "Den ljusnande framtid som är deras" därför att precis som det står lite längre ner i texten: "Inga stormar än i våra sinnen bo" personligen tror jag inte att några stormar kommer att bo i dessa härliga ungdomars sinnen. De är alla oförstörda och helt öppna människor med underbart friska sinnen. Min son lämnade en ros till sin kompis Olle och till fröken Inga plus en ros till assistenten Sara och så åkte vi till fritids, det kändes som en frisk fläkt hade nuddat vid min själ. Som ett slags reningsbad.

André fungerar utmärkt, är en sådan fin och empatisk kille, har ett år kvar på skolan.
Han har en självklar pondus och intelligens, han har vissa begränsningar när det gäller skrift, matte etc.
Han är full av charm och kastar sig inte runt halsen på människor som många tror att de med D.S. gör.
Han kan vara väldigt reserverad, vill lära känna en människa först.
Det är lätt att vara mamma till honom och roligt.
Tänk om folk begrep att det inte är något farligt att ha ett "annorlunda barn" med en extra kromosom.
Det finns så mycket fördomar i vår värld, grundade på okunnighet och rädsla...
Vi är helt enkelt rädda för det okända.

"Var inte rädd för mörkret
Ty ljuset vilar där
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är."

målningen speglar all min oro och ängslan över framtiden,
idag vet jag att
den ljusnande framtid är verkligen din.
Jag älskar dig, din mamma

När min son föddes
berättade en läkare att
sådana här barn med Downs syndrom
endast brukade uppnå en ålder av 20 år
den 28 februari
fyller min son 22 år

varje dag är en seger
över döden
min son struntar blankt i profetian
och lever vidare

11 mars 2008

André har idag fått sin önskan uppfylld om att få bli en bildkonstnär
numera arbetar han inom "daglig verksamhet" på Kulturstubben i Furulund där han målar,tecknar och spelar teater.

Man har öppet för allmänheten:
tisd. onsd. torsd. kl. 13.00-15.00
Varmt välkommen dit!

Var får du din styrka ifrån?
Denna fråga har jag ofta fått, min styrka kommer från min kristna tro
Sedan 1981 är jag kristen och medlem i Sävedalens Missionsförsamling sedan 1982

Jag får ofta mail från ungdomar som läst min bok och nu gör grupparbete i skolan om Down Syndrom, jag blir glad över dessa mail, de kan se ut så här:

"Vi håller på med ett grupparbete om Down syndrom, den frågeställningen vi har valt för vårt arbete är hur föräldrar med barn som har DS blir bemötta i sjukvården. Anledningen till att vi valde just den frågeställningen är att vi läste din bok "kärleksgåvan" och tyckte att det var en väldigt viktig fråga att ta upp."

Skulle du eller din grupp ha några frågor så är ni varmt välkomna att skriva till mig.

foto och webbdesign: ©2002- 2011 Jan Hermansson
all photos on this website are copyright protected by international laws.
and may not be used without permission.