Minnessida

 Spår efter dig

   

 

Det är en stor förmån att kunna få uttrycka sig genom att skriva, teckna och måla.
En del av detta kan man finna här via min hemsida.
Under 90-talet och i början av 2000-talet ägnade jag mycket tid åt att uttrycka mina känslor när min man Arne blev sjuk.
Arne var min man, min bästa vän, min konstnärskollega och livskamrat under 32 år.
Han bodde hemma till den 17 augusti 2000 då han stilla och lugnt avled i sin säng.
Här nedan har jag valt att ta med en del av mina målningar och teckningar med texter,
från åren 1975 fram till 2005

"Att sörja har sin tid"

 Pred. 3:1, 4                                  
                                                             

                                                 
                                                                   Arne med amaryllis  80-talet

Arnes Credo
"Värmen ljuset innerligheten"
 "Färgen finns i ljuset"

---

 

"Spår efter dig"

 

Minnen från den varma sommaren 1975              

      

 

 

 

 

  1995                               
    Arne och de gula tulpanerna                                                            Arne som liten pojke och som äldre
                                                                                                           Målning av Ann-Christin Larzon                
                                                                 
      

 

                                                                                                                                           

1996
Spår
 

 

"Var inte rädd för mörkret
Ty ljuset vilar där
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är."

Erik Blomberg

1996

"Sitter i den varma sommarnatten
med famnen full av blommor
jag har ingen att ge dem till
de doftar, de vibrerar
mina armar och min kropp värker av längtan
mitt hjärta blöder,
mina händer skälver

jag är för ung för att vara gammal
och för gammal för att vara ung

jag känner din närhet, minns dina armar
din närhet, din doft

numera ser jag en tunn blå skugga
runt dig vibrerar ljuset
som vore du på väg mot ditt mål,
Dit jag ännu inte kan följa
Jag går sakta in i ateljén och spelar Bach D-mollkonsert
blir omsluten av musiken"

Ann-Christin 1996

 

 

minnen från 1996        tuschteckning
Kontemplation

1996
Lilla bilden (dödens skepp)

min älskade
jag vill dröja kvar ännu en stund
jag vet att du tänker bryta upp
din kärlek
kommer att bära mig
genom livet

 

1996 Syrgasapparaten provas ut

"Kärleken kommer, kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa
i vinter och vår,
och alla min levnads dagar."

N. Ferlin

 

 

Ann-Christin Larzon   kolteckning
Arne med syrgas 7 januari 2000

 

Rörelsen hos dig
är inte stor
du ligger fjättrad
vid din säng.
Förr flög du fram
på lätta fötter
spelade basket
och dansade.
Nu är du gammal
och döende
ligger med örat vänt
mot ingenting.
Ögonen oseende
minnet flukturerande
uridompåsen under sängen
färgas långsamt gul.
Syrgasapparaten väser
som en förbindelse med livet
grimman i näsan skaver
blodet rinner sakta bort.
Jag har blivit en iakttagare
förr var du min älskare
och man
nu är jag din vårdare.
Rörelsen nästan avstannad
rörelse
rörels
rörel
röre
rör
rö
r
.

 

2000          

"Befrielse"

 

 

Utanför min ateljé ligger det ett litet hus.
Efter begravningen betraktade jag det lilla huset på ett nytt sätt,
det var alltid mörkt, det såg övergivet ut, jag placerade min sorg i huset.
Huset fanns med på alla mina "sorg och längtans målningar" 
                         

2000
Spår

"Din kropp har gjort avtryck på min
så djupa och så innerliga
efter alla dina ömma omfamningar
avtryck efter våra kärleksbarn
som satt spår på min kropp.
Mina händer söker efter dig
jag kan ännu känna värmen från din hud.
Mina läppar letar i drömmen
och når fram till dig,
älskade varför döljer du dig för mig.
vaknar upp i ensamhet,
kroppen minns ännu lyckan i dina armar,
min älskade, min älskade jag saknar dig så"

 

Till höger om huset finns det berg och skog.
När månen vilar över det lilla huset
blir det till poesi.   

 2000

Den tomma stolen     

 

 

2000
Sorg                        
 

"Huset tecknar sig tomt
mot skogen
Sorgen bor därinne
Längtan glöder mot den
svarta skogen
Stryk eld mot mina minnen
låt dem bli till aska
och strö dem över skogen."                                             

 

 

  2001
Fragment

"Du är inte längre här,
din palett, dina penslar finns,
men älskade du har rest långt bort
och kommer aldrig mer tillbaka."   
                                                                                                                                    
   

             

2001
"Våren på väg"

 

2001
André Larzon  "Min pappa"  



 

  2001
  Mörka rum                  

Jag står i mitt mörka rum väntar tänker undrar.
Utanför fönstret står naturen, tyst och stum.
Jag är ett med den,
Bävar, håller andan över vad som skall komma,
anar gryningen, värmen, ljuset"

 

 

  2001

Utsikt - Insikt             

 

Sommaren 2000

Nu skyms huset delvis av sommargrönskan,
det svarta fönstret synd när vinden böjer
grenarna fram och tillbaka
Sorgen efter dig kommer alltid att finnas,
men livet tränger sig på och bäddar in huset,
och sorgen i varma gröna slöjor
 

Men plötsligt en dag såldes huset, och ljusen tändes.

 

   2001
Metamorfos

 "Huset har genomgått
en metamorfos
fönstren som förut var svarta av sorg
är nu fyllda av ljus och värme
Det mörka viker undan
och glädjen växer sig
vild och stark
av längtan"        

                     

2001
 Den trojanska hästen

 

 

2001

"När du gått vändes
himlen till blod
färgades skogen röd
fåglarna tystnade
livet stannade upp
när du gått"

 

Det har nu gått fem år sedan Arne dog,
Sorgen har blivit en del av mitt liv, den är inflätad i min vardag.
I vissa situationer kommer minnena störtande som en flod, men det är så det måste få vara.
Våra anhöriga som har funnits här med oss, har rätt att få ta sin plats.
Så länge vi minns dem, förblir deras minnen levande.
Sorgen och förlusten är en smärtsam del av livet.
Något som vi alla förr eller senare kommer att konfronteras med.
Det skapar en förståelse för andra sörjande.
Vi människor är egentligen ständigt på väg mot samma mål,
det vi delar är detta att ingen av oss vet något om morgondagen.
 

Minnen
 
Ibland minns jag
hela din smidiga kropp
minns ditt speciella sätt
att röra dig
hör din röst
det gör ont
men jag överlever alltid
 
Ibland minns jag
en detalj
dina smidiga händer
din nackes speciella vinkling
gropen där jag kysste dig ömt
då kommer saknad och längtan
men jag överlever alltid
 
Jag måste leva vidare
med all min saknad
med all min längtan

Ibland ser jag en blick
från ett av våra barn
en gest från
ett barnbarn
som minner om dig
och jag överlever
 

 

17 augusti 2005
Fem år sedan du lämnade mig (oss)

Kom tillbaka
ropade jag
men du hörde inte
du var på väg
mot din längsta resa
och skulle aldrig återkomma

som ett iskallt täcke
omslöt mig kylan och mörkret
nu skulle jag få lära mig att leva
utan dig

Fem år senare
har jag lärt mig att uppskatta
alla de åren
vi trots allt fick tillsammans
Vi gjorde det omöjliga möjligt
Tills vi ses
tack för trettiotvå innehållsrika år

Jag älskar dig
 

 Epilog
 Januari 2008

"Jag tror på att själen läks när man skriver och målar
hela livet består av mörker och ljus
och allt man upplevt bär man ju med sig och kan aldrig glömma
men man kan använda sig av det som en språngbräda,
jag menar att med de erfarenheter som svårigheter ger
kan man ge sig in i projekt som inte skulle kunna varit möjliga utan smärtan.
Att växa till som vuxen och att trösta det lilla barnet inom sig och sedan gå vidare
väl medveten om smärtan... men inte besegrad!
låta sorgen bli något fruktbart inom konsten musiken eller författandet
tror jag kan skapa distans och tom glädje över
att jag har lyckats vända det som tidigare enbart var mörkt till något ljust."

© 2008 Ann-Christin Larzon

13 augusti 2013

"I svagheten blir kraften störst."

Tre rosor står i rummet, André sitter där och tecknar just nu.
(Han saknar sin pappa mycket)